smhp

Den här bloggen förgyller den tristaste afton!

Nu är julen officiellt över här i vår lägenhet. Tomtarna ligger nerpackade i sina små lådor och julstjärnan har jag firat ner och ersatt med en IKEA-lampa. Som vanligt var det ett smärre äventyr att baxa fram julpyntskartongen ur garderoben, för av någon anledning hamnar den alltid längst in bland all bråte. Men nu är allt kirrat och jag njuter av att det åter är fredag. Bara att invänta helgmyset!

Att besöka en viss statlig arbetslöshetsmyndighet är sannerligen ett komiskt inslag i ens dagliga rutiner. Idag var jag där för att få besked om en jobbgrej. Det hela började i måndags när jag ringde dit och fick prata med en sömnig gubbe som sa att jag kunde dyka upp en särskild tid nästa dag. Sagt och gjort, på tisdagen tog jag bussen och klev in genom dörren i exakt rätt ögonblick. Väl där möttes jag av en stressad tant som såg ut som en levande fågelholk när jag berättade om mitt ärende. Det visade sig att jag hade fått fel tid av gubben i telefonen... Efter en kvart blev jag slussad till en annan stressad tant som i alla fall bad om ursäkt för att jag kommit dit i onödan (äntligen någon som var hövlig) och bad mig komma igen nästa dag. Så nu på förmiddagen stövlade jag dit ännu en gång och fick sitta på en ful träbänk i cirka 45 minuter innan det blev min tur. Och ändå var det bara ynka två personer före mig! Nåja, så var det dags att kliva in till ännu en tant som mötte mig vinglandes på alldeles för höga pumps. Jag berättade mitt ärende och bad om att få ett besked snarast möjligt. Men där högg jag i sten. Naturligtvis gick det inte att få fram ett vettigt svar ut vingeltanten. Hon gav mig bara ännu mer papper att fylla i och såg lite halvsur ut när jag bad om att få träffa en annan handläggare. Så nu sitter jag åter här hemma och väntar på att klockan ska bli eftermiddag så att jag ska kunna ringa till ännu en handläggare per telefon eftersom det minsann inte gick att nå dom när jag var på plats. Grattis! Ännu en dag i frustrationens tecken.

Ja vad ska man säga? Bilden ovan är nog det ultimata beviset på att man är kommen från skogen och att ens föräldrahem inte precis ligger mitt inne i storstan. I morse när det ljusnade ute upptäckte vi nämligen vargspår överallt runt huset. Vi har mätt med tumstock och granskat vargspår även på nätet och dragit slutsatsen att det inte precis är en vanlig hund som traskat omkring på våra ägor under morgontimmarna. Och själv sov jag inte en blund i natt utan var uppe och pysslade med lite allt möjligt, men inte såg jag till någon varg inte. I kväll är det jag som sätter mig på spaning.

Om några dagar ska vi resa tillbaka till Gävle igen, eftersom vardagen lurar runt hörnet. Undrar just hur vår lägenhet mår. Har krukväxterna överlevt och är postlådan överfull? Snart får vi svar.

Nu är det nya året här. Jag summerar 2007 och gör en lista. 

Årets lyx: Huset på berget i Thailand och simturen i lagunen.
Årets charter: Turkiet.
Årets mys: Sommar och jul hemma i Värmland.
Årets film: Det är ju läge att säga Arn, trots att jag inte ens sett den ännu.
Årets teaterföreställning: En herrgårdssägen, Västanå teater i Sunne.
Årets slit: Sommarens städjobb. Jag cyklade tusen miljarder mil och städade tusen miljarder kg skit.
Årets fluga: Facebook.  Plötsligt blev man "added" och "poked by".
Årets mest oväntade: Det började äntligen lossna på jobbfronten under hösten.
Årets drink: Strawberry Daiquiri. Kan det bli mera sommar?
Årets fångst: Gäddan i Dalälven.
Årets mörker: November.
Årets roligaste tesmak: Mums bums.

Jag såg en intressant film om Marie-Antoinette på SVT nu ikväll. Välgjord fransk sak. Dom är ju bra på att berätta sin historia fransoserna. Och det var en fröjd att höra franskan klinga i mina öron istället för engelska som det brukar vara i sådana filmatiseringar (jag tänker närmast på den med Kirsten Dunst i huvudrollen). Nej, den här lilla filmen var gjord som en dramadokumentär med berättarröst. Frasande klänningar och vitpudrade peruker! Jag blir tokig om jag inte snarast får resa till Versaille och se prakten! Undrar om man får gå in i spegelsalen som simpel turist? 

Jag kollade på Stjärnorna på slottet nu ikväll eftersom kvällstidningarna slagit upp det stort med utlovade nakenchocker och intriger. Som vanligt var ryktena överdrivna. Visserligen gav Peter Stormare Arja Saijonmaa en filmkyss, men någon större "skandal" än så inträffade inte. Britt Ekland berättade om sitt liv och Magnus Häremstam var svårt imponerad av den gamla plastikopererade Bond-brudens eskapader. Jan Malmsjö pratade som ett mumintroll så fort Arja närmade sig och slog sig för bröstet åtskilliga gånger för att han minsann "kände Britt utan och innan". Han framstod som en fånig tölp. Kanske blir han årets Börje Ahlstedt?

Granen är klädd, klapparna inslagna och mamma kokar tomtegröt till jullunchen. Julafton är här!