Smidigt värre
Att besöka en viss statlig arbetslöshetsmyndighet är sannerligen ett komiskt inslag i ens dagliga rutiner. Idag var jag där för att få besked om en jobbgrej. Det hela började i måndags när jag ringde dit och fick prata med en sömnig gubbe som sa att jag kunde dyka upp en särskild tid nästa dag. Sagt och gjort, på tisdagen tog jag bussen och klev in genom dörren i exakt rätt ögonblick. Väl där möttes jag av en stressad tant som såg ut som en levande fågelholk när jag berättade om mitt ärende. Det visade sig att jag hade fått fel tid av gubben i telefonen... Efter en kvart blev jag slussad till en annan stressad tant som i alla fall bad om ursäkt för att jag kommit dit i onödan (äntligen någon som var hövlig) och bad mig komma igen nästa dag. Så nu på förmiddagen stövlade jag dit ännu en gång och fick sitta på en ful träbänk i cirka 45 minuter innan det blev min tur. Och ändå var det bara ynka två personer före mig! Nåja, så var det dags att kliva in till ännu en tant som mötte mig vinglandes på alldeles för höga pumps. Jag berättade mitt ärende och bad om att få ett besked snarast möjligt. Men där högg jag i sten. Naturligtvis gick det inte att få fram ett vettigt svar ut vingeltanten. Hon gav mig bara ännu mer papper att fylla i och såg lite halvsur ut när jag bad om att få träffa en annan handläggare. Så nu sitter jag åter här hemma och väntar på att klockan ska bli eftermiddag så att jag ska kunna ringa till ännu en handläggare per telefon eftersom det minsann inte gick att nå dom när jag var på plats. Grattis! Ännu en dag i frustrationens tecken.
