smhp

Jag har två jobb. Eller jobb och jobb. Det ena är en lärlingsplats på vardagarna och det andra är en liten timanställning, ett extraknäck under främst helger. Mer än 40 timmars jobb per vecka alltså, men ändå är jag fattig som en kyrkråtta på grund av för låg a-kassa och för lite timmar på extraknäcket. Snacka om att man börjar känna sig en smula utnyttjad. Jag befinner mig i en situation där jag hunnit bli 26 och fortfarande inte hittat ett vettigt heltidsjobb med riktig lön. Och tro mig, jag har letat och gjort allt för att överleva under tiden. Jag har haft alla möjliga vikariat, praktikplatser och timanställningar, men ändå inte lyckats få den där ljuvliga riktiga anställningen med M Å N A D S L Ö N. Och när jag så äntligen tror att det lossnat och jag kan se anställningsbeviset hägra i fjärran, så får jag en hink iskallt vatten över mig och inser att jag ännu en gång hamnat fel. Jippie. Och det är inte det att jag är kräsen, för jag skurade skitiga omklädningsrum i en bilverkstads källare en hel sommar, så nog tål jag skit under naglarna. Men snart börjar jag tro att det inte är meningen att jag ska hitta ett jobb där jag trivs och mår bra med L Ö N. Gud, det ordet alltså. L Ö N. Det känns som ett skämt. Som om J A G skulle få det någon gång. Nej, jag ska väl leva på luft och bilderna av mat i reklambladet från ICA.