smhp

De flesta tågstationer bruka se likadana ut i det här landet. Man kommer till en ny stad och hamnar i en värld som består av en Pressbyråkiosk, några bänkar, en tavla med tågtider, offentliga toaletter och ett konstigt dystert fik som serverar frallor med svettig ost. De flesta av oss hastar igenom och reflekterar knappt över hur det egentligen ser ut, men idag när jag befann mig på resande fot började jag fundera över fulheten som vibrerar i de här lokalerna. För hur ofta har man inte suttit och glott på en digital tavla någonstans och bara längtat därifrån? Det verkar liksom uttänkt, att man bara ska stressa igenom platsen och snabbt glömma hur det såg ut. Men hur välkomnande på en skala är det? Som i en ort i Dalarna idag. Samma gamla Pressbyråkiosk, samma gamla bänkar och samma gamla fik med sina frallor och dagens sallad för 70 spänn. Dessutom var toaletten så löjligt trång att min väska skulle ha behövt vara lika stor som ett frimärke för att platsa. Jag fick leka cirkusakrobat för att ens kunna dra av en ynka centimeter dasspapper utan att slå till mig själv. Snålhet bedrar vishet. It's a fact.