smhp

 

 

 

Igår kväll lyckades jag med konststycket att skära mig i tummen när jag skulle kärna ur ett äpple. Blodvite och bandage blev följden. Så nu kan jag bara hamra på tangenterna med ena handen. Nåväl, man får vara glad att tummen är kvar.

 

För övrigt har ingen bebis kommit än. Det enda vi kan vara säkra på är att det blir ett septemberbarn. Beräknat förlossningsdatum är faktiskt just idag. 40 veckor gjorda med andra ord. Snart är du här!

Som guide stöter man onekligen på alla möjliga sorters besökare. Ingen visning är den andra lik just därför. Man vet aldrig hur en guidning kommer att gå eftersom det i så hög grad beror på vilka som kommer för att lyssna. En vild skolklass skiljer sig ju väldigt mycket från en syjunta från Flen. Och så beror det förstås på ämnet. Vad ska du guida om? Hur ser lokalen ut? Ska du gå runt i olika rum eller ska du hålla ett sorts föredrag i en sal? Kanske ska du stå utomhus och berätta om en byggnad och överrösta trafik och måsar alternativt släpa på en stor högtalare med tillhörande mikrofon?

 

 

Gemensamt är i alla fall att man som guide alltid utan undantag någon gång stöter på några av följande karaktärer:

 

1. Besserwissern. I regel en äldre herre som ägnat halva livet åt att studera just det ämne som du nu ska berätta om. Han vill väldigt gärna påpeka detta och ställer kniviga frågor som för att testa dina kunskaper. "Hörredu, flicka lilla, säg mig något om villkoren för arbetarna i Yxehults gruvdrift på 1870-talet?".

2. Kulturtanten. Tjusig färgstark dam som ofta och gärna går på museum. Som guide älskar du kulturtanterna. Mer positiva lyssnare får man leta efter.

 

3. Skolklassen, högstadiet. Vill allra helst vara hemma. Inte på gammalt dammigt museum. Suckar högljutt och drar benen efter sig. Vi snackar utmaning med stort U.

 

4. Skolklassen, lågstadiet. Leker med liv och lust från start. Likt en skog räcks händerna upp stup i kvarten för att fråga något. Eller berätta om mormors hund. Energin är på topp och det är näst intill omöjligt att inte bli på gott humör av alla barnen.

 

5. Barnfamiljen. Anmäler sig till guidad visning om litterär historia på 1850-talet. Ej anpassat för barn, men lille Carl-Holger, 3, måste ju få vara med ändå och insupa atmosfären. Och störa guiden.

 

Inte ett dugg generaliserande är jag. Inte ett dugg!

 

Jag har länge tänkt skriva ett och annat om mitt yrke, nämligen museiguide. Vad gör en sådan egentligen? Står i kavaj och mässar myndigt om sådant som hände på de gamla grekernas tid? Haha, kanske det...

 

Själv har jag jobbat med att guida i sex års tid. Har med andra ord hunnit med att lära mig ett och annat om det hela. Kommer aldrig glömma första gången jag skulle ha en visning. Det var på Järnvägsmuseet i Gävle och jag skulle berätta om 150 år av svensk järnvägshistoria samt kunna ett och annat tekniskt om lok och vagnar i museet. Inte utan att man var lite svettig. Två personer hade anmält sig till visningen. En gammal farbror och en mamma med ett litet barn i barnvagn. Jag hade skrivit ner stödord på några kort som jag krampaktigt höll med ett ansträngt leende. Och så började jag prata om järnvägens barndom och ånglok och gud vet vad jag sa. Sex stycken stora hallar skulle avverkas på si så där tre kvart. Bara första hallen tog väl en halvtimme. Det lilla barnet i barnvagnen började åla av tristess redan efter fem minuter. Dessutom, medan jag pratade kom jag på mig själv med att tänka "herregud, här står jag nu och pratar om.. herrejisses, vad pratar jag om.. lok var det ja, bäst att läsa i korten.. nej, det är ju det man inte får göra, inte läsa innantill". Och så höll det på och fy vad dåligt det gick! Den gamla herren sa ingenting på hela tiden. Mamman hade nog allra helst velat haft en yttepytteminivisning på endast tio minuter, men var för snäll för att säga att hon inte pallade en timmas tåghistoria med sitt lilla barn. Och där stod jag likblek av nervositet och lekte kunnig guide. Totalt oerfaren.

 

Ja, så kan det gå. Men jag överlevde och inbillar mig att jag är något bättre idag.

 

 

 

Jag har alltid gillat att läsa. Ända sedan barndomen har böcker varit en självklarhet i hemmet. På senare år har jag dessutom utvecklat någon form av samlardille vad gäller biografier. Har väl att göra med att det är spännande med livsöden, direkt ur verkligheten. Jag fyller mer än gärna på mina bokhyllor med sådant. Senast igår införskaffade jag t ex en bok om Monica Zetterlund av Klas Gustafson. Nu ska hon få samsas med bland andra Gösta Ekman, Marie Antoinette och Gustaf Fröding här hemma. Det blir en väldigt blandad kompott, men en rolig och intressant sådan. Just boken om Monica Z känns extra intressant i och med kopplingen till Hagfors. Där i trakterna har jag ju rötter minsann.

 

Har alltså inte skrivit något här sedan 2010. Vad hinner inte hända på tre år? En hel massa. Jag gör en lista till mig själv:

 

1. Vi gjorde slag i saken och flyttade från Gävle till Karlstad. Äntligen hemmaplan! Hejdå hemlängtan.

 

2. Jag sa upp mig från jobbet i Gävle i och med flytten. Smart? Nej, kanske inte, men äsch, ibland får man chansa lite. Har dock fortsatt att arbeta med kultur här i Värmland. Museiguide still going strong. Det kanske jag borde skriva om. Hur det är att guida.

 

3. Vi längtar bort från hyresrätten ca en miljon gånger per dag. Har gått på ungefär 20-30 husvisningar. Känner mig som en mäklare själv snart.

 

4. Bebben! Herregud, snart kommer vår lilla skrutt! Det är det absolut största. Längtar och längtar.

 

Tänk, man vet aldrig var livet tar en. Bäst att hänga med!

Vaggade omkring på stan i förmiddags och gjorde ärenden. Jag skriver vaggade för det är just det man gör som höggravid. Man går inte, man vaggar och stånkar sig fram. I alla fall så är det väldigt intressant vad en stor gravid mage gör med en del människor. Jag hade just klivit av bussen och knappt hunnit gå mer än några få meter förrän en rynkig dam helt klädd i svart med hatt och cigg i ena näven klev fram och klappade om min mage. Och så undrade hon när det var dags. Jag kände mig en smula överrumplad och mumlade något i stil med "om några veckor", varpå damen hojtade "fantastiskt!" och försvann i vimlet.

 

Stôlleprov! Men visst håller jag med om att det är fantastiskt.

 

 

 

 

Det är över tre år sedan som jag skrev här senast. Hade till och med glömt bort att jag hade en blogg en gång. Men likt en blixt från klar himmel dök den plötsligt upp i huvudet. Och nu sitter jag här och skriver. Frågan är om jag ska överge den eller fortsätta? Så mycket har hänt sedan sist jag plitade ner mina inlägg här. Jag har bytt stad och ska snart bli mamma. Bara en sådan sak. Harvar på som kulturarbetare och frågar mig vad jag ska bli när jag blir stor.

 

Jag gillar ju att skriva. Kanske ska jag återuppta det hela. Jag ska känna på 'et.